Otroligt kul att medlemmarna i vår grymma Whats App-grupp levererade i år igen. Det är ett gäng med skidåkare som tränar i Borås. Förra året var Martin Damm årets komet med en 79:e-plats, en placering bättre än Z:s pers. I år satte Rickard Bergengren (110:a) och Johan Kanto (104:a) mäktiga personbästan. För att inte tala om Simon Grenlövs 125:e-plats. Och Magnus Sjöbjärs 298:e-plats. Efteråt försökte vi fråga Kanto hur mycket cash han fick av Lager 157 för att åka så länge med damsegraren Britta, men självklart är så inte fallet. Han fick i alla fall mycket TV-tid. Foto: Annika Bergengren.
Mellantider Vasaloppet 2017
Mina Vasalopp i tillägg till 2017. Tio gånger på skidor nästa år. Bäst hittills är 25:a i Vasaloppet, 38:a i Cykelvasan och 13:e i Ultravasan.
Resultat Vasaloppet 2017 finns här. Jag blev 72:a på tiden 4:14:45, vilket var 17 min och 26 s längre tid än det tog för segraren John Kristian Dahl.
Elitledet före start
Det är torsdag och den mesta av träningsvärken från Vasaloppet har lagt sig. Mest kände jag i nedre och övre ryggen, samt armarna och magmusklerna. Trots att jag anser mig få med magen någorlunda i stakningen får jag i princip aldrig träningsvärk där från stakning. Inte heller övre ryggen är ett ställe jag brukar känna av. Det var hårt i söndag, riktigt styvt första timmen.
Att jag lyckades bli 72:a i Vasaloppet med 4,8 timmars träning i veckan i snitt sedan 1 november är något jag verkligen är nöjd med. Jag fick fin utdelning på nedlagd tid. Återigen lyckades jag pricka formen till Vasaloppet, något som lovar gott kommande år då jag förhoppningsvis kan sikta högre. Detta var min klart bästa dag formmässigt denna vinter och mitt klart bästa resultat under säsongen.
Erik Wickström efter målgång i Vasaloppet 2017
Jämfört med t ex Västgötaloppet där jag blev 8:a, så slog jag fyra av de som var framför mig där. Och de som var närmast bakom mig i Västgötaloppet var betydligt längre bakom mig i Vasaloppet.
Bra boende i Sälen
Det är en stor förmån att tävla för Ulricehamns IF. De fixar kanonbra boende och senaste åren har jag bott endast 1,5 km från vägövergången i Östra Långstrand (åt Sälen by-hållet), alltså ca 2,5 km från start. Det gör att jag kan gå upp ganska sent. Jag tror jag har gått upp så sent som kl 06.00 något år, men i år gick jag upp strax före fem och pappa skjutsade mig till vägövergången. Vissa av tidigare år har jag åkt skidor på banvallen till starten.
Jag ville ha gott om tid ifall det skulle vara mycket trafik, men det flöt på oväntat bra. Vi fick inte åka över vägövergången strax före kl 6, tydligen för att det var för mycket folk/bilar kring starten. Så vi slog läger i slutet av startgärdet istället.
Ola Granfeldt, tidigare PR-ansvarig för Vasaloppet och då min främsta Vasalöparenkontakt, var helnöjd med att ha kört Nattvasan i år
Testade inte skidor på morgonen
Jag hade två par skidor uppvallade, men enbart för om det skulle bli kraftigt väderomslag. Jag hade i princip bestämt mig dagen före och hade lovat mig själv att inte testa skidor på startgärdet. Det misstaget har jag redan gjort. Det är inte speciellt representativt före där. Det paret jag åkte på var ett par Madshus Redline Cold med LJ01-slip från Orsa Grönklitt. Valla och rill vill klubben inte att jag sprider.
Inte bra med eget spår till vänster
Förra året fick jag eget spår i elitledet för första gången. Då stod jag seedad långt till höger bakom Petter Eliassen och Lars Suther och fick en fantastiskt bra resa på startgärdet. I år var jag seedad längst fram till vänster. Först tänkte jag strunta i den platsen och ställa mig längre bak fast till höger istället, men som lite för snäll tänkte jag sedan att jag får väl stå i mitt spår om jag nu fått ett tilldelat. Vidare så är det ju lite kul att en gång ha stått i allra första ledet i Vasaloppet. Nu är det gjort.
Astrid Øyre Slind var såklart nöjd med 2:a-platsen
Dagen före hade det kommit 5-10 cm nysnö och på startgärdet drar de inte om spåren dagen innan pga av att det tar för mycket tid (en av flera anledningar att inte testa skidor där).
Ej uppåkta spår
Problemet med att stå till vänster är inte bara ytterkurva, utan i år främst pga nysnön. Jag försökte åka fram och tillbaka i mitt spår så många gånger jag kunde, men det hjälpte föga. De som tar sig till starten från vägövergången håller sig i högerspåren och de blir mer uppåkta. Det är skillnad på om någon åkt i et spår 0, 1, 5 eller 50 gånger. Tro mig.
Spåren jämte mig, som en italienare hade, var inte uppåkt överhuvudtaget. När jag kom till mina skidor 5 min före start hade han tagit mitt spår och ryckte på axlarna när jag sade att jag minsann hade spårat mitt spår och han hade det ospårade. Han vägrade flytta på sig fram till att en funktionär kom. Suck för sådant beteende.
Kanotisten Joar Thele, som jag lärde känna lite grann vid ett läger med Team Xtra Personell i Norge 2013, gjorde ett fantomlopp och blev 12:a
Otroligt dålig start
Starten gick och efter 1 min hade jag 93 procent av maxpuls. Jag gjorde det jag kunde för att förflytta mig åt höger. Men är man varken explosiv eller har vassa armbågar så är det inte lätt. Först i slutet av startrakan nådde jag de mer högra spåren. Oj vilken skillnad i glid. När jag vände mig åt sidan såg jag nästan enbart led 1-åkare. Ingen trevlig upplevelse.
Från att ha fått jättebra start tre år i rad och aldrig en dålig start blev detta nu en ny upplevelse. Jag fick nästan köa i botten av första backen och första i sista tredjedelen av första långa backen på 2 km kunde jag åka obehindrat.
Sandra Åhs Sivertsen, som jobbar för Visma Ski Classics, så glad ut i deras stora buss/lastbil som stod vid målet. Det är ett häftigt fordon. Jag har bl a jobbat med henne när vi gjorde magasinet Pro Skiing för Ski Classics.
Hårt kämpande i första backen
Det kändes som jag låg på plats 500 vid vägövergången, men antagligen var det runt 300. Där och då förstod jag att ett riktigt bra resultat var att glömma. Folk överallt och jag åkte faktiskt delvis utanför spåret. Det är inget jag rekommenderar, men eftersom jag senaste åren legat på runt plats 10-25 på toppen av första backen utan att förta mig kände jag att jag inte befann mig på rätt plats.
Utan att så vitt jag vet göra omgivningen irriterad kämpade jag om väldigt många åkare i backen (svansen av elitledet, led 1-åkare, damtäten mm) och låg på plats ca 100 på toppen. Åkte väldigt bra i backen utifrån förutsättningarna, kände mig riktigt på hugget.
Det var många åkare som körde med fäste där jag åkte i början av första backen. Jag tror det var ca 2 st topp 50 år 2015 (bl a Anders Södergren) och ca 2 st topp 100 år 2016 (bl a Jesper Modin) som åkte med fäste. Tveksamt om det var någon topp 100 i år?
Christian Lejon, som i likhet med mig studerad i Fairbanks i Alaska, var klädd för utomhusaktiviteter vid maten efteråt
Jagade ikapp klunga i motvinden
På toppen av backen var jag tämligen slut, 12 min med 91 procent i snittpuls. Men hoppet tändes då jag var ganska nära en andraklunga. Jag fortsatte att ligga på i princip max och nådde nästan klungan vid 85 km-skylten. Men det är inte lätt att åka ikapp världsåkare i motvind. Ca 2 km innan Smågan lyckades jag dock mirakulöst nog komma ikapp andraklungan med många av toppåkarna. Jag jagade delvis med andra, men mycket jagade jag själv. Förstaklungan bestod av 29 åkare såg jag sedan på TV.
Klungan var lite tudelad ibland och när den gick ihop trodde jag det var tätklungan. Men när jag ser på TV i efterhand så hämtas inte 29-mannaklungan in förrän en bit upp i Risbergsbacken och blir då ca 80 man, innan den spricker innan Risberg och blir ca 55 st pers med en ny konstellation. Det kändes som att de i övrigt mycket duktiga kommentatorerna missade det lite grann.
Flög av i Risbergsbacken
Normalt sätt när man jagar ikapp en klungan i motvind så får man vila när man kommer dit. Men min glädje blev kortvarig. Strax efter Smågan måste det varit så att Team Santander försökte köra ikapp förstaklungan, där de inte hade några åkare. Så det gick liksom fort hela tiden. Jag passerade Mångsbodarna i andraklungan, 1 min och 9 s från täten. Nöjd med det med tanke på farten där framme. Sedan fortsatte det gå fort ner till Tennäng och i foten av Risbergsbacken låg jag sist i klungan. Då tackade jag för mig, helt slut. Knappt tre mil med 88 procent av maxpuls. Jag ångrar dock inte upplägget. Jag vill hänga med så länge det går.
Evertsberg. Foto: Michael Larsson.
Jag förstod att läget inte var kanonbra, så jag kämpade ikapp Patrik Tallbom som också flugit av. Vi jobbade ihop och växeldrog i ca 1 mil, upp till Risberg och ca halvvägs till Evertsberg. Ingen av oss åkte bra, båda var trötta och det var nog ingen vacker syn. Min sämsta sammanhängande period i årets Vasalopp. Att ingen kom ikapp snabbt berodde antagligen på att det hade gått väldigt fort i klungan och för andra åkare att jaga i motvinden hade varit tufft.
Evertsberg. Foto: Michael Larsson.
Moberg räddaren i nöden
Vi kom till där spåret går nära vägen innan Evertsberg och plötsligt dyker han upp. Om jag fick nämna EN ENDA person som jag ville träffa just där skulle jag säga Dan Moberg. Dragvillig, jämnt tempo och stabil. Vem kommer då bakifrån med 48 km kvar om inte Dan Moberg, tillsammans med Erik Melin Söderström och en till. Drömmen. Jag visste att det skulle gå bra bara jag höll den ryggen. Det gjorde jag ca 12 km och vår klunga växte.
Genom Evertsberg var vi ca 5-6 st och klungan fortsatte att växa. I backarna precis innan Oxberg (efter Lundbäcksbackarna) började dock verkligheten äta upp mig. Starten hade tagit ut sin rätt. Det ska sägas att folk fått sämre starter och jagat ikapp, men så bra är inte jag.
Evertsberg. Här dricker jag ur vätskesystemet som fungerade utmärkt. Foto: Michael Larsson.
Många krokiga efter Oxberg
Efter Oxberg blev det en ny klunga med bl a Klas Nilsson, Erik Melin Söderström och Patrik Tallbom, som jag för övrigt sällskapade med till 6 km kvar till Mora. Tack för bra körning Patrik! Vi tog ikapp och körde om mycket folk. Det är nuförtiden ovanligt bland topp 100 att köra om så många trötta åkare så tidigt som mellan Oxberg och Hökberg. Så har det inte varit senaste åren. Känns som många i likhet med mig hade hybris första delen och fick betala för det sista tredjedelen. Vi åkte bl a om en parkerad Anders Solin innan Gopshus.
Auklandsbacken. Foto: Jesper Lageholm.
Erik Melin Söderström drog hela vägen uppför Hökbergsbacken. Han kaskadspydde framför mina ögon i Björnarvet, men lyckades senare komma ikapp klungan igen och var pigg. Starkt jobbat!
Stark sista 15 km
Ungefär kring Läde, med ca 15 km, fick jag nya krafter och därifrån kändes det ganska bra hela vägen in till mål. Vi var ca 5-7 st i klungan då och jag försökte få till ett lagtempoarbete i klungan. Jag vet inte om jag kanske har lite fördel av att jag cyklat ganska mycket landsväg och har ett visst sinne för taktik, men jag måste säga att många elitskidåkare har stor utvecklingspotential när det gäller att köra så en grupp åker så snabbt som möjligt.
Det var över en mil kvar och vi hade god chans att gå ikapp folk som kroknat. Då gäller det att samarbeta på bästa sätt. Det är med korta förningar där man håller bra fart. Alltså att byta dragare ofta. När man är sju pers i en klunga ska inte en och samma person dra i en bekväm fart i flera minuter.
Jag ropade lite för att få igång ett lagtempo, men det funkade inte bra. Så jag tryckte till för att se vad som hände. Då flög två av. Jag passade för övrigt på att köra lite hårdare vid 6 km kvar-skylten, där jag även lade in ett ryck i Ultravasan i augusti. Sedan blev det inget bra lagtempo därefter heller och jag blev sedan sist av oss fem i spurten. Jag är inte missnöjd med att förlora långspurten mot de andra för de var starkare än mig, men det hade varit intressant att se hur mycket snabbare vi hade kunnat åkt som grupp med ett välsmort lagtempo.
Zornbacken. Thomas Freimuth före Erik Melin Söderström och mig. Foto: Larsåke Carlzon.
Groggy efter målgång
I mål stack Borås Tidnings journalist Li Edqvist fram en diktafon under näsan, och det var också hon som berättade att jag blivit 72:a, vilket jag direkt var nöjd med. Det var också då jag märkte hur fruktansvärt trött jag var. Jag minns knappt intervjun och jag vet att jag inte kunde prata helt sammanhängande. Efter några minuter gick det över. Intervjun kom inte med i tidningen, men det berodde nog mest på att andra Sjuhäradsåkare körde bättre än mig.
Överlag i loppet kan man säga fullt blås i knappt 3 mil. Sedan rejält trött och pulsen sjönk. Sedan egentligen inte så bra kört mellan 3 mil och 7,5 mil. Därefter bra med krafter igen.
Post race-Hawaiin efteråt intogs som så många gånger förr på Pizzeria Palermo i Filipstad. Med pappa samt Kenneth Ingemarsson och Ragnar Crona et al.
Vätskesystemet funkade perfekt
Min klubb Ulricehamns IF bidrog som vanligt med utmärkt service under loppet med drickastationer var femte kilometer. Jag drack dock inte så ofta från dem de första 3 milen då det gick så fort och jag låg i klunga. Det behövdes dock inte så mycket då eftersom jag hade Salomons vätskesystem (S-lab Insulated Hydro Belt Set) med drickan vid höften och en slang upp på framsidan. Jag är inte på något sett sponsrad av Salomon, men jag måste verkligen hylla den å det grövsta. Funkade perfekt loppet igenom. Känns som typ halva elitfältet använde den. Finns även några andra märken som gör liknande nu. Jag drack den litern jag hade där med starkt blandad sportdryck från Skip (med och utan koffein) plus ca 0,5-1,0 liter från klubbens stationer sista tredjedelen. Allt Skip med koffein av och till från start till mål. Inga geler eller liquids.
Jag lyckades också att komma ihåg att dricka ofta från slangen och dricka till det det kom varm sportdryck. Detta för att inte det skulle frysa i slangen.
Skidutlämningen på Vasaloppet imponerar varje år. Den där organisationen kan det där med logistik.
Tack!
Jättestort tack till alla hejarop före under och efter loppet. Och stort tack till min far och Ulricehamns IF för servicen. Den är riktigt bra. Nu känns det skönt att Vasaloppet är över för i år och nästa år vill jag träna mer så jag kan bli topp 50 igen. Men först ska säsongen avslutades med Borås SK:s KM i skejt på tisdag, veteran-SM i Borås 24 mars och Nordenskiöldsloppet 15 april.
Data (hela passet här)
Tid: 4:14:45
Sträcka enligt Polar V800: 90,15 km
Snitthastighet: 21,2 km/h
Totalstigning enligt V800: 885 meter
Fall enligt V800: 1135 meter
Snittpuls: 156 (83 procent av max)
Maxpuls: 184 (98 procent av max), i första backen
Skidor: Madshus Redline Cold, LJ01-slip från Orsa Grönklitt
Kläder: Dubbla kalsonger, dubbla ullstrumpor, tunt linne, pannband och tävlingsdräkt. Det var lite snålt i motvinden i minus fem grader på myrarna utan långkalsonger och utan ärmar på understället.
Handskar: Lillsport Legend Slim
Skor: Madshus skejtskor. Gillar egentligen skiathlonskor bättre för stakning pga mjukare sula. Åker ibland i klassiska, men uppskattar det extra stödet i nedförsbackar.
Mina klubbkompisar Martin Gotting (101:a) och Gustaf Ljungberg (234:a) lyckades båda nå sina bästa placeringar hittills
Pulskurva Vasaloppet 2017
